En låt som ofta spelas på östinspirerade fester är IdolisMaljciki. Det är en parodi över ryssar som en gång i tiden(1981) upprörde den sovjetiska ambassaden i dåvarande Jugoslavien så mycket att låten inte fick framföras i den statliga televisionen. Idoli anses vara ett av de mest inflytelserika jugoslaviska rockbanden och blev förebilder för en ny generation rockband. Ett säkert kort på öststatsfesten och en exellent danslåt.
Detta är för övrigt inlägg nummer fyrahundra enligt tillgänglig statistik. Hmmm. Inte konstigt att jag har svårt att komma ihåg vad jag skrivit, och var jag skrivit det.
Gårdagkvällen var förödande trevlig. Turkisk klubbstämning och ett taggat bröllopsband på scenen med den eminente trumpetare Ruhi Erdogan som gästartist. Eftersom de körde några gamla Erkin Koray låtar kunde jag till och med sjunga med i en del refränger. Självfallet drack jag för många öl och bar mig åt, men lönen har kommit och helgen börjar. Visserligen var det tungt att gå upp i morse, sånt är livet. Fredagen är här, plånboken är full och förkylningen har börjat släppa taget. Livet leker och det vet i faen om inte våren ändå är på väg.
Vi beger oss norrut till St:Petersburg igen och bandet Oppa Novi God. De beskriver sig själva som ett party-brassband vilket verkar vara en helt OK beteckning. Jag får lust att dricka sprit och dansa i alla fall. Dessutom får vi veta att St:Petersburg är mer än hälften så stort som Moskva.
Eftersom kvällen kommer att gå i turkisk stil passar jag på att värma upp med en låt av psychebelly-bandet Baba Zula som jag skrivit om tidigare. Ett tungt band som bygger vidare på den anatoliska rocken från 60- och 70-talet. En liveupptagning med dans.
Eftersom vinterns första förkylning vägrar att ge med sig sitter jag hemma och surar. Fast i morgon har jag inte tid att vara sjuk. Jag får medicinera mig med något alkoholstarkt och ta mig till Pusterviks barscen (26/2 20.00 100kr) där klubb East'n'bul går av stapeln. Hakan Vreskala(slagverkare i Süperstar Orkestar bla.) med vänner spelar turkisk rockinfluerad dansmusik eller vad man skall kalla det. Eftersom jag har varit en fan av turkisk rock i flera decennier är det inte utan förväntan jag ser fram mot kvällen. En video från en repetition har letat sig ut på nätet. Intressant. Med publik kan det bli riktigt bra.
Ytterligare ett partygäng som jag inte hört talas om innan. Enligt myspace-sidan anser de att det är viktigt att hålla humöret upp i Vitryssland. Det går inte att bara hänga med huvudet över sakernas tillstånd i landet. Med en halsbrytande blandning av rock, ska och diverse folkmusik har de gjort sig ett namn inte bara i Vitryssland utan även i Ukraina, Ryssland och Polen. Genom att bjuda in gästartister från andra band har de breddat sin publik och fått ett varierat sound. På Hosti här nedanför är det Sergey Mikhalok från Lyapis Trubetskoy som gästar. Det kan alltså inte bli annat än bra.
Som tur är inkommer det tips om musikvideos till Vodkabeat. Diter tycker att det borde vara mer vitrysk musik och lämnar en rad förslag. Självklart blir det därför lite vitrysk musik. Vi börjar lite lugnt så här på måndagen med ethno-trion Troitsa. Ett band som enligt hemsidan startades av Ivan Kirchuk i mitten av 90-talet. Förutom den jultomtelike Ivans kraftfulla stämma kännetecknas bandet av hög teknisk nivå där alla medlemmarna spelar många olika instrument med underliga namn. Fräck animerad video på köpet. Try Yangaly.
Tyrol är en intressant konsertlokal. Lite som Sound of Music möter Alien. Träpaneler och kulörta lyktor nertill och överdimensionerade rörledningar och teknik upptill. Men konserten var ett lyckopiller. Först ut var flamencogruppen Kaloome där slagverkerskan och dansösen Sabrina Romero var en frapperande karismatisk uppenbarelse. Tyvärr fastnade hon bara delvis på bild, men hon sitter och spelar cajon till vänster. Sedan tryckte tuborna igång rytmen och ett pärlband av artister avlöste varandra. Förutom Fanfares egna solister kom först en sångerska som jag tror var Tantica Ionica(jag hörde inte presentationen)med en lika märklig som intressant stämma. Därefter uppenbarade sig Jonny Iliev på scenen. Denna gång lätt haltande och försedd med en käpp. Stagedive? Självklart klämde han i med Ma Maren Ma, Mig, mig och några till.
Till sist kom fantastiska sångerskan Esma som verkligen tog scenen i besittning. I en hiskelig bleklila kreation(det är få personer som kan bära den färgen med värdighet) fick hon publiken att gå upp i limningen. Jodå, som vanligt gick Fanfare ned bland publiken och spelade en halvtimme till samtidigt som de viggade pengar och försökte kränga trumpeter och tenorhorn till hugade spekulanter. Sedan blev det balkandisco för hela slanten och redaktören drack upp alla sina pengar och bröt ut i exprimentell fridans.
Det var därför ett slitet bakfyllegäng som färdades i en överårig Saab på snöslaskiga vägar genom mellan-Sverige på söndagen. De tunga tubornas rytm ringde fortfarande i öronen och blandningen av öl, rödvin, päronvodka och hemgjord slivovitz satt som en allt för trång basker över huvudet. Men mungiporna pekade lyckligt uppåt.
Eftersom jag visat ganska många låtar med Fanfare de sista dagarna får Kaloome avsluta inlägget. Från en konsert tidigare under turnén. Ganska vass dans om jag får säga det själv.
Jag hinner med en låt till med Fanfare Ciocarlia, innan jag börjar färden mot Stockholm och konserten på Tyrol. Till sin hjälp har Fanfare en spansk flamencogrupp och tillsamman kör de låten Que Dolor från senaste skivan.
Just det! Fanfare Ciocarlia på Tyrol i Stockholm på Lördag. Det närmar sig, och jag har biljett!! Dags att ta på dansskorna och fylla pluntan med Tzuica eller liknande dryck. Jag har ju skrivit mycket tidigare om denna fantastiskt snabbspelande grupp och visat ganska många videos. Men allt är inte uttömt. Några låtar finns alltid kvar på youtube fast det blir stillbilder denna gång. Om någon till äventyrs har lust så går det att kolla mina gamla inlägg med hjälp av sökfunktionen som så fiffigt ligger uppe i vänstra hörnet.Här är i alla fall Born to be Wild i en version som skiljer sig dramatiskt från Steppenwolfs orginal, som kom 1968 och myntade uttrycket heavy metal. Men ganska mycket metall kommer det också att vara på scenen nu på lördag, framför allt i form av mässing.
Vill någon jämför med orginalet så kommer det här i en fin gammal svartvit upptagning. Låten blev bland annat känd från filmen Easy Rider.
Men jag avslutar med ytterligare en Fanfare Ciocarlia låt. Molendo café när vi ändå är igång.
När Öst- och Västtyskland förenades i början av 1990-talet kom även två olika musikkulturer att mötas. I öst hade medeltidsmusiken blivit allt mer vildsint, högljudd och burlesk. Medeltidsmusiken i väst hade en mildare akademisk framtoning och blev snart överröstad vid festivaler och stämmor. Ett barbariskt torndönstutande med halvnakna råskinn blev standard och värst av alla var kanske Corvus Corax, vilket är det latinska namnet på korp. De menar att medeltidsmusik skall spelas med hjärta och känsla snarare än efter analyser av notmaterial. Det nedskrivna är inte någon säker källa till hur folklig musik lät. Corvus Corax anser att de spelar autentiskt men de har förlitar sig även på sin scenshow, sina kläder och sitt utspel. Här ser vi dem i typiskt framträdande.
Bland alla skakiga live-videos har jag hittat en påkostad film med plåtklädda riddare och frustande hästar. Hymnus Cantica.
I vår färd runt östra Europas korsbefruktade musikstilar kommer vi idag till Ungern. Gruppen Nox gör en slags medeltidsinspirerad dansmusik och har hunnit med att göra sju album. Säckpipa och tunga rytmer tycks vara vinnande koncept i flera länder. Några påkostade videos har det också blivit. Vi börjar med Százszor ölelj. Vad det kan betyda är obekant. Det ungerska språket är fullständigt ogenomträngligt. De gillar bokstaven z så mycket att de kan få in tre stycken i samma ord i alla fall.
Ja, så kallar de musikstilen som jag inte visste fanns. Det låter ju udda, men efterforskningar på youtube visar att det inte bara ett utan flera band under den beteckningen. Hur stilen uppstått vågar jag knappt gissa på. Ett av de mer kända är i alla fall Gulo Car som gett ut flera skivor. Bröderna Pavel och Vladimir Dirda, vars far var saxofonspelare och hade en stor samling jazz-skivor, startade orkestern i Brno. Det började i liten skala men projektet växte och år 2000 kom första plattan. De blandade alltså traditionell romsk musik med amerikanska influenser och gjorde succe. Om det är bra överlåter jag till er att avgöra.
Idag bjuder vi på en riktig godbit. En gammal turkisk video med rocklegenden Cem Karaca(1945 - 2004). Årtalet är inte angivet men vi kan väl med ledning av kläder och möbler gissa på början av 70-talet. Han var en av de ledande personerna i den blomstrande anatoliska rockscenen(tidigare beskriven i vodkabeat) som blandade inhemska influenser med västerländsk rock. Under en kort period var han med i gruppen Mogollar men fortsatte snart sin egen väg. Hans politiska texter var obekväma och efter en militärkupp måste han bosätta sig i Tyskland under några år.
Jag har länge varit fascinerad av turkisk rock från denna period vilket trogna läsare säkert noterat. Det här är ytterligare en fantastiskt video med underbart utspel av Cem vars uppenbarelse står i en klass för sig. Ganska spektakulär i Turkiet vid denna tidpunkt kan man gissa.
Därmed så lämnar vi Ryssland och söker oss söderut. Helgen närmar sig och vi tar ett kliv in i den moldaviska klubbvärlden. Gamla bekantingarna Zdob si Zdub har inte varit med på ett tag. Här besjunger de DJ Vasile på sitt patenterade sätt. Etniska instrument, folkdräkter, ringdans och tunga rytmer. Kan ingen boka det här bandet till Sverige? Skulle säkert bli en underhållande tillställning.
Det är ganska ovanligt med rap och hip-hop på vodkabeat. Inte för att jag principiellt är emot rabblad poesi till rytmiskt ackompanjemang. Det kan ha sina poänger. Tyvärr har producenterna av sådan musik en i det närmaste monoman förkärlek för världshistoriens tråkigaste rytm(dum tjack ka-dum-dum tjack)och inte nog med det; texterna brukar bestå av en enfaldig radda enstaviga rim med ett innehåll som får Hagamannen och Mattias Flinck att framstå som normala. Ett fetischistiskt dyrkande av materiella ägodelar och kontanter med tillhörande människosyn brukar också vara ett regelbundet återkommande motiv i videorna.
Huruvida den ryske rapparen Boris Godunov textmässigt tillhör undantagen undgår mig eftersom jag inte förstår vad han säger. Fina körsångspartier i rysk stil ingår i alla fall och jag anar mig till en viss ironisk vinkling med en intressant blandning av amerikanskt formspråk med sovjetiska reminiscenser. Satan vad pretentiös det blev nu!
Namnet Boris Godunov är inte nytt för den musikaliskt eller historiskt bevandrade. Så hette en rysk Tsar vid sekelskiftet 15-1600-tal som med våld försökte hävda sin makt gentemot de inhemska stormannaätterna vilket blev inledningen på en period i rysk historia som går under benämningen "Den stora oredan". Vilket torde vara en tämligen talande beskrivning av tiden. Eftersom han gillade våld och bling-bling gav hans person dessutom upphov till en opera. En musikstil i mångt och mycket skiljer sig från hip-hop. Dock tycks förekomsten av feta karlar med glittriga kläder och guldkedjor vara gemensamt. Här kommer en snutt ur operan Boris Godunov från 1873 skriven Modest Mussorgskij i en version med Andrey Schelkalov i huvudrollen.
Så är vi tillbaka i Ryssland igen. Självklart blir den en absurd blandning av intryck. Det är vinter ute på landet och bönderna har samlats för att lyssna till en cool jazz-ensemble. Billy's Band anländer, iklädda kostym och fluga, i limousine och börjar spela sin Tom Waits-doftande musik bland kossor på gårdsplanen.
När spriten ligger som ett tungt lock över kokande känslor kan dansen vara den enda utvägen. Att ge sig hän åt musik, smärta och kärlek utan att allt för mycket bryta mot de sociala normerna. I Grekland finns en dans anpassad för just sådana tillfällen. Den går i nio-takt. Varför göra något enkelt när man kan komplicera det. Zeibekikon lär vara en gammal krigisk dans från Anatolien som kom till det nuvarande Grekland vid folkomflyttningarna efter Första Världskriget. Det är en manlig ensamdans som ofta utförs i samband med alkoholintag. Inte för inte benämns den ibland som "den drucknes dans". Den är känslomässigt intensiv och kan som i filmen här ge upphov till konflikter. Takten är intressant eftersom den inte liknar de andra niorna i regionen(som brukar gå 2+2+2+3 eller liknande) utan lättast kan beskrivas som 4+4+1. Om man vill vara omständig kan man liksom Wikipedia formulera det som 1/8 + 1/16 + 1/16 + 1/8 + 1/8 + 1/8 + 1/16 + 1/16 + 1/8 + 1/8 + 1/8. Då har ni något att räkna på under videon. På det sista slaget passar det utmärkt att göra något dramatiskt. Fantastiskt dans egentligen. Vodkabeat redaktör brukar med ojämna mellanrum dansa en hemmagjord zeibekiko till i stort sett vilken musik som helst.
Jag har tyvärr inte sett hela filmen men skall försöka få tag på den. Denna scen ger intrycket av stundande handgemäng och att det hela inte kommer att sluta i fred och försoning. Filmen är Evdokia (1971) och regissören är Alexis Damianos. Låten heter To zeimbekiko tis Evdokias av Manos Loizos och kan finnas på samlingar med grekisk musik.
House of the Rising Sun för oss osökt in på en balkan-parafras av samma låt. Jag har visserligen för mig att jag har haft med den tidigare... men hittar den inte i registret. Mitt minne skall vi inte tala om. Vem vet men här kommer den i alla fall för första eller andra gången. Magnifico kallar den Land of Champions och minns med ett visst vemod den tiden när Jugoslavien var mästare i en rad idrotter. Själv kallar han sig Europé och ex-jugoslav men lär ha Slovenskt pass. Intressant video i den inte så ofta förekommande balkan-mexikanska stilen (med vissa asiatiska inslag). Lite Sergio Leone, Ennio Moricone känsla kanske. Svart-vit förstås. Jag är personligen väldigt förtjust i det lekfulla sätt Magnifico trixar med stilar och ljud. Skivan Export-Import rekommenderas men den lär knappast finnas i svenska skivaffärer eller de vanligaste nätbutikerna.
Ja, Bugotak spelar covers också med en viss förkärlek för hårdrock. En av mina favoriter är Deep Purples Highway Star. Det går att ersätta elgitarr med flöjt. En fantastisk förfestlåt.
Från skivan Siberian Tales som naturligtvis inte går att hitta i Sverige. Nätets avigsidor är enda utvägen för de devota dyrkarna av strupsångsrock(Vodkabeat avråder självklart från sådana tilltag)
Självklart har de gjort House Of The Rising Sun liksom så många tusen andra band. Sällan har den sjungits med sådan stämma dock. Denna gamla sönderspelade slagdänga blir liksom en ny låt.
Jag är osäker på om jag verkligen förstår hur kallt det är i Sibirien. Det är svårt att föreställa sig femtio grader kallt. En sådan här bild kan kanske ge en viss kunskap. Kanske. Ett av de mer rockiga banden från Sibirien är Bugotak. En märklig orkester som blandar friskt mellan genrerna. Strupsången är förstås framträdande och den sibiriska tonbilden märks vilken låt man än framför. För ovanligheten skull finns även förträffliga videos med denna grupp. Det här är en animerad film med motiv ur den sibiriska mytologin. Men vänta ett slag! Marscherande hammare, har jag inte sett dem tidigare.....The Wall med Pink Floyd... filmen. Eller?
Rock och strupsång tycks ha en ömsesidig attraktionskraft. Flera sibiriska orkestrar tar kända rocklåtar och gör om dem. Yat-Kha har varit med förr men här gör de Motörheads Orgasmatron på sitt alldeles egna sätt. Sångare är den altid lika förträfflige Albert Kuvezein. Jag brukat vara lite mallig över att jag har sett dem live två gånger. Ingen video så ni får hålla tillgodo med kavalkad av sibiriska bilder.
För ungefär ett år sedan lyssnade jag rätt mycket på Sibirisk musik och nu är det dags igen. Kanske är det minusgraderna som gör mig extra mottaglig för strupsångens toner. Temperaturen är trots allt måttlig här i Göteborg men de isande fuktiga vindarna tränger genom märg och ben och det är extremt trist att i mörkret ta sig till arbetet. Fast jag borde inte klaga, det finns värre klimat. Vi börjar med en av de bästa strupsångarna Kongar-ol Ondar som faktiskt gästade David Letterman för si så där tio år sedan. Vi kan väl gissa att studiopubliken blev ganska häpen.
Han har även gjort en rap-video med staden Vladivostok som bakgrund. Här är det en annan typ av strupsång vi hör. Det lär finnas tre-fyra olika stilarter. Jag blir lika fascinerad varje gång jag hör dessa märkliga ljud. Jag måste börja öva strupsång igen.
Jag kollar igenom ytterligare en Ivan Kupala video. Ids inte leta upp något nytt idag. Jag vet inte vad jag skall säga om videon. Hm... Mäktig röst gumman har i alla fall.
.jpg)
